Cylindermetoden
Cylindermetoden
Cylindermetoden hade två huvudversioner för hur cylindern skapades.
I metodens tidigare version användes en blåsteknik. Först blåstes en glaskula upp i änden av en glasblåsarpipa. När den önskade omkretsen hade uppnåtts började glasblåsaren forma cylindern. Detta gjordes genom att återuppvärma kulan i en ugn och svänga den i en pendelrörelse över en ränna för att töja ut kulan till en cylinderform. Detta krävde stor hantverksskicklighet och var en fysiskt krävande process för arbetaren.
Den senare versionen (på bilden) var mekaniserad och kunde skapa upp till 13 meter höga cylindrar. Detta gjordes genom att sänka ner ett runt dragverktyg av metall i ett bad med smält glasmassa, som sedan lyftes upp för att skapa en lång cylinder av klart glas. Fördelen med denna version av processen var att större glasrutor kunde tillverkas och att den krävde mindre mänsklig kraft.
Cylindermetoden
I båda versionerna ritsades cylindern när den väl hade skapats, skars upp längs ena sidan och lades plant på den motsatta sidan. Cylindern flyttades sedan in i en ugn där den mjukades upp på nytt och plattades ut genom att de uppskurna kanterna veks utåt. Detta skapade en plan glasskiva med raka kanter.
Fördelarna med denna process var att den senare versionen krävde betydligt mindre ansträngning vid tillverkningen, vilket innebar att mindre arbetskraft behövdes. Eftersom produktens kanter dessutom var raka kunde glasrutor skäras ut med minimalt spill.
Nackdelen var att ytorna kunde skadas när cylindern skars upp och plattades ut.
Informationen är hämtad från The Glassmakers av T. C. Barker, Float: Pilkingtons' Glass Revolution av D. J. Bricknell samt från interna källor.