Sir Alastair Pilkington
Sir Alastair Pilkington
Sir Alastair Pilkington – som adlades 1970 – uppfann floatglasprocessen, vilket revolutionerade industrin på 1960-talet. Han fick idén i början av 1950-talet, men det krävdes sju års hårt arbete för att bevisa att han hade rätt. Utvecklingskostnaderna var höga, särskilt för ett företag som vid den tiden var familjeägt. Trots att processen offentliggjordes 1959 dröjde det till 1962–1963 innan den blev genomgående pålitlig och lönsam.
Alastair Pilkington föddes 1920 och utbildades vid Sherborne School och Trinity College i Cambridge. Han blev officer i Royal Artillery strax före utbrottet av andra världskriget och stred senare i Medelhavet, där han tillfångatogs efter Kretas fall. Efter krigsslutet återvände han till Cambridge och tog en examen i maskinteknik. Han anställdes som teknisk officer vid det dåvarande Pilkington Brothers (trots namnet fanns ingen familjekoppling) år 1947.
När han påbörjade arbetet med sin process var målet att på ett mer ekonomiskt sätt framställa det högkvalitativa glas som krävs för skyltfönster, bilar, speglar och andra användningsområden där distorsionsfritt glas är en nödvändighet. Vid den tiden kunde glas av denna kvalitet endast tillverkas genom den kostsamma och resurskrävande plate-metoden (valsat och polerat glas), en teknik som Pilkington Brothers också hade varit pionjärer inom. Eftersom glaset kom i kontakt med valsar uppstod märken på ytorna. Dessa var tvungna att slipas och poleras för att skapa de parallella ytor som ger den färdiga produkten dess optiska perfektion.
Många inom glasindustrin hade drömt om att förena de bästa egenskaperna hos båda processerna. Man ville skapa ett glas med maskinglasets briljanta ytor och spegelglasets plana och parallella ytor. Floatglas visade sig vara lösningen.
I processen rör sig en kontinuerlig glasbana ut ur smältugnen och flyter ovanpå ett bad av smält tenn. Glasbanan hålls vid en tillräckligt hög temperatur under tillräckligt lång tid för att ojämnheter ska smälta och ytorna bli plana och parallella. Eftersom det smälta tennets yta är helt plan blir även glaset plant. Glasbanan kyls sedan ned medan den fortfarande vilar på det smälta tennet, tills ytorna är tillräckligt hårda för att kunna lyftas ur badet utan att valsarna lämnar märken på undersidan. Resultatet blir ett glas med jämn tjocklek och blanka, brandpolerade ytor, helt utan behov av efterföljande slipning eller polering.
Alastair Pilkington stötte på många motgångar under sina sju år av hårt arbete. Han minns att folk ständigt frågade honom: ”När kommer du att lyckas?” Allt han kunde svara var: ”Det vet vi först när vi har lyckats.” Kostnaden blev betydligt högre än någon hade räknat med, och det krävdes ett stort mod från styrelsen för att fortsätta stödja honom. När han till slut lyckades beslutade man att licensiera ut processen, främst för att generera intäkter men också för att säkerställa att andra inte skulle finna det lönande att utveckla en egen teknologi.
Den första utländska licensen gick till Pittsburgh Plate Glass Company 1962, och denna följdes snabbt av tillverkare i Europa, Japan, Tjeckoslovakien, Sovjetunionen och andra i USA. I dag är omkring 260 floatglasverk i drift, under uppbyggnad eller under planering världen över. Pilkington driver 25 anläggningar och har ägarintressen i ytterligare nio.
Sir Alastair Pilkington avled 1995.